Livet som gestaltar sig i mina barn, som jag gestaltar genom ting omkring mig. Den fina dockan jag fick som barn – skyltdockan jag hittade övergiven och trasig utanför min ateljé. Nu är båda lika trasiga, huvudlös, armlös. Det finns någonting mänskligt över dessa figurer som fortsätter att göra mig nyfiken. I Not Quites ruggiga lokaler känner jag en trygghet i att kunna dela med mig av några saker som länge har betytt något för mig – det blir till nya erfarenheter, nya omgivningar, nya möten. En trygghet i den otrygga världen. Gamla händelser gör sig påminda. Pågående berättelser. Förundran över hur saker har gått till. Som vanligt hittar jag inga svar, jag kan inte sträcka mig så långt, kan inte se lösningar men jag tycker om att söka. Att finnas till är kanske gott nog.
Hemsida: lizzsharr.se
Instagram: @Lizz.Sharr
