Om konstnärskapet:
Insidan spricker. Ut väller virkade dukar, luftmaskskedjor, fasta maskor, frottéhanddukar, minnen av fåglar, av skattjakter, tidiga mornar i skogen. Möjligheter som försvunnit. Fåglar som dött ut.
Förstår. Ser klimatkollapsen, artutdöendet. Det sätt som vi behandlar skogen, en ändlös resurs. vår att ta av. En känsla av skräck. En vilja till förnekelse. Tar upp nål och tråd. Letar fram tyg ur garderoberna. Börjar sy, stygn läggs till stygn. Från tanke till handling.
En Vitryggig hackspett blir till, senaste arten att dö ut i Dalsland där jag lever och verkar. Sen den Svarta storken som dog ut i Sverige på 1950-talet efter den långa kampanjen att dika ur våra våtmarker.
Små, små knoppar slår ut. De virkade sys ihop. Pistiller och ståndare i frotté. Det taktila materialet som vi använder tätt in mot kroppen varje dag. Små söta virkade grytlappar i form av klänningar får ny mening. Blir till små Frankensteins monster som biter tillbaka.
Om utställningen:
I januari 2025 fick Emelie Rygfelt Wilander projektbidrag från konstnärsnämnden. Det är resultatet av denna undersökning hon nu ställer ut på Not Quite.
En värld med ett ekosystem där reglerna är omkullkastande, där virkade dukar får nytt liv och befinner sig högst upp i näringskedjan, ”där döda fåglar blir näring åt frottéhanddukar, som sedan söker händ å deras räkning”. Fantasi och lek används för att skapa bilder av nya framtider.
Enligt klimatforskare lever vi i en fantasikris. Vi kan helt enkelt inte föreställa oss ett samhälle bortanför det vi har byggt upp. De bilder vi föreställer oss innehåller antingen kris och panik, eller utopiska lösningar.
Om vi bara vågar se bortanför. Den svarta storken kan bistå, psykopompen som kan vandra mellan världar, ta oss över språnget, vidare in i en ny värld. Om vi bara inte hade dikat ur våra våtmarker. Kanske, kanske om vi blötlägger, står still och låter fukten från kärret tränga in genom sprickorna i gummistövlarna.
Vernissage: 3 maj 14:00
