I arbetet kring den här utställningen har jag tittat mycket på vinklar och vrår. När jag virvlar omkring i stadsrummet är det former jag ser. En fönsternisch som fångar ljuset, ett välvt utrymme för en port, ett hörn på ett hus. Det välvda, det skarpa. Mitt sikte har främst varit inställt på trappor. Just nu min mest spännande form. Det är så många ytmöten, fler vinklar samtidigt, tacksamt för ett ljusspel. Snyggt är det. I ateljén börjar det med en vag skiss. När jag blir nyfiken på att se hur det skulle se ut börjar jag bygga. Om skissen är för tydlig har hjärnan redan gjort färdigt, händerna blir utföraren. Det lockar inte mig. Det är roligare att inte helt veta. Då gäller det att hela tiden titta, vara närvarande, lita på att jag får ihop det. Mitt fokus i byggandet har varit att bygga ännu större. Spränga min skala lite för varje gång. Komma närmare det monumentala i formen. Alla skulpturer är ringlade. Det betyder att jag bygger nerifrån och upp, ringla för ringla. Formar allteftersom. Som att jag är en manuell 3d-printer. Allt är alltså ihåligt. Jag har valt att behålla lite av processen synlig i verken. Genom att se processen är det lättare att se tiden. Skulpturerna är en trepartssamtal mellan mig, lera och ljus.
__________________________________________________________________
I have focused on angles and corners while Working on this exhibition. When I whirl around in the urban space, my gaze is focused on shapes and forms. A window niche that catches the light, an arched doorway, a corner of a house. The rounded, the sharp. My focus has primarily been on stairs. Right now they are my most exciting form. There are so many surface meetings, many angles at once, perfect for a play of light. I love it. It all starts with a vague sketch in my studio. If something piques my curiosity then I begin to build. If the sketch is too clear I lose interest, my brain has already completed it and my hands become the executors. That doesn’t appeal to me. It’s more fun not to know entirely. Then it’s about constantly observing, being present, trusting the process. My focus has been on building even bigger, to push my scale a little further each time. All the sculptures are coiled. That means I build from the bottom up, coil by coil. I shape as I go. It’s like my hands are a manual 3D printer. Everything is hollow. I’ve chosen to keep some of the process visible in the works. By seeing the process, it’s easier to see time. These sculptures are a three-way conversation between me, clay, and light.
https://www.instagram.com/fanny.bylund/
